Mina upplevelser av USA:s vänligaste stad – Chicago

Det är ingen hemlighet att jag älskar Chicago, för den som följt med bloggen har säkert lagt märke till att min förkärlek till “The Windy City” är oändlig. Det finns många anledningar men i det här blogginlägget vill jag fokusera på Chicagobornas vänlighet, och de främlingar som gjorde att min första resa helt själv i USA och Chicago, började på bästa tänkbara sätt och lade grunden för mitt resintresse.

Chicago – USA:s vänligaste stad

Sedan långt tillbaka i tiden hade jag hört det ryktats om att Chicago var en fin och bra stad att besöka. Många i min familj hade varit där på besök och berättat att Chicago var en fantastisk stad som var mycket trevlig att besöka. Jag hörde också, från både familj och reseskildringar om Chicago, att Chicagoborna var väldigt vänliga.

Några år senare, rättare sagt 2015, presenterades det en studie över vilken stad som turister ansåg vara den vänligaste staden i USA att besöka. Chicago tog hem priset som USA:s vänligaste stad i denna undersökning. Studien hade utförts genom att mäta turisters kommentarer och inlägg på Twitter, och man fick således ut ett resultat som visade att turister var särskilt nöjda med hur de blivit behandlade i Chicago.

Jag tror det ligger mycket sanning i detta, då det är få gånger som jag träffat otrevliga människor i just Chicago. Även om dessa självklart finns i Chicago också.

Downtown Chicago
Downtown Chicago

Mitt första besök i Chicago på egen hand

Även om mitt första besök egentligen skedde många år tidigare, då jag besökte staden med min mormor och morfar, så var det först några år senare som jag valde att återvända till Chicago på egen hand, för att upptäcka mer av den stad som jag inte hade fått nog av vid mitt tidigare besök.
Under denna period var jag en relativt ny och oerfaren resentusiast och även om jag hade förberett mig så gott jag kunde, visade det sig att jag var helt oförberred på det som skulle komma. Mina störtsa misstag var att inte ta med rätt kläder för det kalla klimatet, inte veta vart jag skulle åka när jag kom till flygplatsen, samt missat detaljen att ta med mig mindre sedlar och mynt, för att betala tunnelbanan från O´Hare.

Främlingar som gjorde min upplevelse av Chicago så fantastisk

Det sägs att man inte ska prata med främlingar men som turist är denna regel inte alltid den bästa att följa. Att resa ensam öppnar upp möjligheter att på ett mer naturligt sätt tillåta sig själv att ta kontakt med andra människor i vår omgivning. Det bjuder också oftare in andra att ta kontakt med dig om du inte har sällskap. Jag vill därför lyfta fram tre interaktioner med främlingar som verkligen hjälpte mig att känna mig hemma i Chicago, främlingar som jag inte har en aning om vilka de var men som jag hoppas, på något sätt, hittar till den här resebloggen om jag översätter den till engelska någon dag.

Piloten och flygvärdinnan

Vi min ankomst till Chicago insåg jag snabbt hur oförberedd jag var, jag hade ett hum om vilken tunnelbanestation jag skulle till och att det var “blå linje” som skulle ta mig dit. Jag hade dock ingen aning om hur jag skulle köpa biljett i automaten på flygplatsen. Min förvirring och oerfarenhet lyste säkerligen igenom, då jag hörde två personer bakom mig i kön, en flygkapten och en flygvärdinna. De frågade mig om jag behövde hjälp och jag förklarade, med en då ganska dålig engelska, att jag skulle till “The loop” som ligger i centrala Chicago. De frågade om jag hade växel men när jag tog fram min sedelbunt med 50 och 100-dollars sedlar möttes jag av ett två skratt, varpå de stoppade in några mynt i apparaten. Med tunnelbanebiljetten i handen skickade de sen iväg mig mot parkeringshuset, med instruktionen att jag skulle ta hissen ner för att komma till tunnelbanan. Jag hade verkligen inte räknat med att min första interaktion i Chicago skulle sluta med ett sånt vänligt bemötande. Jag vet inte vilka dessa två snälla människor var och jag fick aldrig något namn eller vilket flygbolag de jobbade för, men jag var helt överväldigad över hur snälla dessa två främlingar var.

Den hemlösa mannen som hjälpte mig att hitta rätt väg

Jag är, och har varit ganska envis med att inte använda min telefon alltför mycket när jag reser. Detta är ett medvetet val då jag tror att de bästa med att resa är att upptäcka sånt som man inte räknat med. Att bara ta sig från punkt A till B är, och har aldrig varit mitt sätt att resa på. Risken att man missar allt det vackra under resans gång blir för stor om man bara fokuserar på vart man ska.
Ibland händer det dock att man går vilse eller inte hittar dit man ska. I Chicago gick jag vilse vid ett flertalet tillfällen, jag försökte att navigera så gott jag kunde genom att alltid försöka veta var Chicagofloden var eller “Cloud Gate” i Millenium Park, som låg väldigt nära det hostel som jag bodde.
Vid ett tillfälle hade jag dock ingen aning om hur jag skulle ta mig hem och jag försökte använda mig av en skärmdump på telefonen som jag tagit över centrala Chicago. En hemlös man kom då fram till mig och frågade om jag behövde hjälp. Ung och osäker resenär som jag var blev jag övertygad om att jag skulle bli rånad, men mannen tittade bara på den skärmdumpen på telefonen och förklarade vänligt att det inte var så långt bort. Han pekade och sa och att jag lätt kunde ta mig dit till fots, då det bara var några kvarter bort. Sen gick han tillbaka till sitt hörn med sin mugg med växelpengar. Jag vill gärna tro att jag gav honom de växelpengar som jag hade på mig, och jag är 99% säker på att jag också gjorde det. Men jag är i ärlighetens namn inte helt säker. Jag har dock gjort det till en vana att när jag är i USA, att aldrig lämna utan att ge mina växelpengar till någon som behöver dem. För den som har varit i USA vet med sig att det brukar bli ganska mycket pengar om man inte är van att spendera mynt.
Jag skrev nyligen ett blogginlägg om vad man kan göra i Chicago på vintern, där en av de åtta sakerna var att hjälpa de hemlösa i vinterkylan. Det är inte svårt att göra tillvaron något mer dräglig för en individ.
Återigen vet jag inte vem denna man var men trots att vi hade ett väldigt kort möte så påverkade det mig väldigt mycket. Mötet tog nämligen bort mycket av den rädsla jag på den tiden kände för hemlösa i Chicago, vilket jag är evigt tacksam för.

Random gata i Chicago
Virrar bort mig på Chicagos gator

Det gifta paret på väg till Union Station

En av de främsta anledningarna till att jag åkte till Chicago under kalla februari var att jag skulle se en show av komikern Lewis Black. Han skulle uppträda i ett litet samhälle som hette “Waukegan” som ligger några mil norr om Chicago.
Mitt största problem var dock att hitta till tågstationen, så jag gav mig ut i god tid för att leta reda på den. Jag blev dock tvungen att rätt snart fråga efter vägen då jag tyckte att jag hade gått i en evighet och jag kunde inte missa mitt tåg ut för showen. Ett vänligt par som stod och väntade på att rödljuset skulle slå över till grönt blev de som jag fick förlita mig på.
Paret var i medelåldern och hjälpte mig på traven genom att säga att jag var på väg åt rätt håll och att de kunde följa mig då de ändå skulle år samma håll. Det visade sig att de var svenskättlingar, iallafall kvinnan visste om att hennes familj ursprungligen hade kommit från Sverige. De tipsade även om att jag skulle besöka “Andersonville” då denna del av Chicago är särsklilt spännande för mig som svensk. Konversationen under tiden vi närmade oss tågstationen blev allt mer vänlig och när vi var framme frågade “Jim” mig om jag ville ha en öl, i väntan på mitt tåg. Eftersom jag inte dricker alkohol förklarade jag detta och det blev en pepsi istället och en väldigt trevlig timme på Union Station i Chicago.
Jag fick Jims kontaktuppgifter men under min resas gång tappade jag hans kort. Jag vet att han ägde en sportbutik och att de var bosatta någonstans utanför Chicago.

Tyvärr är detta sånt som händer, man tappar bort kontaktuppgifter till trevliga människor eller inte uppfattar deras namn över huvudtaget.

Chicago Teater

Mina lärdomar av Chicagobornas vänlighet

Vad tar jag då med mig från dessa tre interaktioner under min första resa i Chicago själv? Jag tror att jag sedan denna resa har tänkt mycket mer på hur jag hjälper människor i min närhet och även turister som besöker de platser jag behärskar. Jag finner mig själv väldigt ofta fråga människor som ser vilsna ut, om de behöver hjälp med något. Jag är också noga med att försöka ge bort pengar till hemlösa, särskilt när det är kallt.

Utöver detta har jag lärt mig att fråga efter vägen kan leda till fantastiska interaktioner, något som jag burit med mig genom åren på resande fot.

Mitt första besök i Chicago på egen hand blev verkligen startskottet på min förkärlek till Chicago, men även startskottet för när jag kände att jag kunde klara av att resa helt på egen hand. Jag tror inte hade fått samma lust till att fortsätta resa om det inte hade varit för dessa fantastiska främlingar och deras vilja att hjälpa en vilsen kille från Sverige på rätt väg.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.