Alla borde gå en överlevnadskurs – Eller iallafall besöka en

Detta är berättelsen om när jag flyttade “hem” till Örnsköldsvik (där jag är född) och av en slump hamnade ute i skogen på en överlevnadskurs. Jag ska också försöka förklara varför jag tror att en överlevnadskurs är så mycket mer än bara att lära sig att överleva.
Men för att man ska förstå varför detta är något att skriva om får vi backa bandet lite längre tillbaks än så.

Åren jag bytte naturen för betongdjungeln

Jag har alltid varit en person som har dragits till storstaden, efter att ha vuxit upp nästan hela livet i Jönköping var suget efter storstaden påtagligt efter gymnasiet. Det blev många år av resande, studier och praktiker utomlands, i städer som Berlin och Mexico City. När jag väl flyttade hem till Sverige igen blev jag fascinerad över hur lite kontakt med naturen jag hade haft under mina utlandsäventyr. Utomlands är naturen, för många svenskar (inklusive mig själv), är något farlig och, något att akta sig för, men i Sverige känns naturen ofarlig och mer inbjudande. Vid denna tidpunkt hade jag dock så många projekt i luften att jag inte hade tid att vistas i naturen, åtminstone trodde jag inte att jag det. Det ironiska var att jag under denna tid var med och startade ett företag som skulle få andra att vistas mer i naturen.
Jag var så pass stressad och uppe i varv att jag inte kunde sova på nätterna (eller dagarna), än mindre vara ute i naturen, trots att skogen låg bara ett stenkast bort från där jag bodde.

Lingonskog utanför Örnsköldsvik

Vändningen blev när jag fick ett jobberbjudande jag inte kunde tacka nej till. Jag lade ner alla mina sidoprojekt och fokuserade, för första gången på flera år hade jag “bara” ett jobb. För mig öppnade detta upp oändligt många möjligheter, jag började promenera i skogen, plocka bär, göra egen lingonsylt och så vidare. Telefonen blev allt mindre viktig, från att ha haft en telefon som alltid aviserar statusuppdateringar från sociala medier, mail, slack, etcetera. till att knappt använda telefonen, vilket var en häpnadsväckande skillnad.

Precis när allt detta hände tipsade min pappa att en av hans vänner som är överlevnadsexpert skulle anordna en kurs några mil utanför Örnsköldsvik och jag fick en inbjudan att kika in om jag hade tid, och det hade jag ju nu mycket av, och desto mindre bortförklaringar till att säga nej.

Lägereld bushcraft-kurs

Överlevnadskurs – En kurs i bushcraft

Jag ska vara helt ärlig, jag har aldrig gått en överlevnadskurs och mina förutfattade meningar om sådana kurser har alltid varit att det inte är något för mig. Om man Googlar på “tummen mitt i handen” så bör det komma upp en bild på mig och min tumme. Jag har dock alltid beundrat människor som kan “bushcraft” och kan hitta på finurliga lösningar för att klara sig ute i naturen. Om ni har sett serien “Alone” på history channel vet ni säkert var jag menar.

Många av de saker man får lära sig på en överlevnadskurs är sånt som jag själv gärna skulle vilja lära mig en dag. Saker som:

  • Bygga en hydda (som inte regnar in)
  • Göra upp en eld
  • Tälja verktyg såsom en sked (smörknivar gjorde jag många i slöjden, alla sneda)
  • Skaffa mig kunskaper om vad som är ätbart i skogen
  • Kunna knyta ett fiskenät
  • Navigera mig i skogen så jag hittar hem

Allt detta verkar vara fokus för kurser bushcraft, även om det självklart finns olika nivåer, som för alla kurser. Mitt tips är att man försöker hitta en nivå som passar en själv med människor som man känner sig trygg med, om möjligt.

Lägereld överlevnadskurs

Upplevelsen av att besöka denna överlevnadskurs, eller kurs i “bushcraft” som det heter, överträffade alla mina förväntningar. Inte för att jag lärde mig så mycket om att överleva ute i naturen, nej där är det nog kört för mig om elektroniken pajar. Ned det jag blev så fascinerad av sättet deltagarna var genuint intresserade av att lära sig nya saker, hur de hjälpte varandra till att bli bättre och framför allt hur bekymmersfria de verkade om något tog lite längre tid än planerat.
Efter många år av stress var det för mig helt otänkbart hur någon hade tid att tälja något, eller knyta ett fiskenät. I min värld var det nog tidsineffektivt att tina upp fisk utan mikrovågsugn. Det har faktiskt slagit mig hur mycket tid man hade som barn, när man kunde bygga kojor i skogen, tälja svärd och fäktas med sina kompisar etc.
Jag är väldigt glad att jag vuxit upp utan en surfplatta, att jag faktiskt fick uppleva att “leka i skogen”, även om jag på senare år har spenderat alltför mycket tid framför en skärm.

För er som är intresserade av att lära sig om överlevnadskurser

För er som är intresserad av att gå en kurs i överlevnad, eller bushcraft, så rekommenderar jag verkligen att ta er tiden att göra det. Leta upp en kurs som finns på ett behagligt avstånd från där ni bor. Jag tror att om något känns som ett “för stort projekt” så blir det sällan av. Jag kommer förmodligen aldrig att bli en skogsmänniska eller någon som kan leva av naturen till 100 %, men jag tror inte att det behövs. Jag tror att det viktiga är att man tar sig ut till skogen ibland och njuter av lugnet. Det häftiga med skogen är att den alltid finns så pass nära oss och vi behöver, oftast inte, resa speciellt långt för att besöka den.

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.